Jag lider av bilnojan...

Just nu är jag väldigt glad för att jag har en bil. Som vi bor nu underlättar det min vardag något enormt. Särskilt nu i vintertid är det en glad Josefine som slipper gå i -20 grader.
Men bilar är något som gör mig ganska stressad. Jag är rädd för att det ska bli något fel, att den ska gå sönder (för det finns ju säkert ingen som kan hjälpa mig...hmm). Ingen jag tänker på jämt, men varje gång det kommer något konstigt litet ljud när jag kör själv blir jag genast nojig.

När jag precis hade tagit körkort körde jag emot en stolpe med mina föräldrars bil. Det blev en liten buckla på 2 cm (alltså vääldigt liten) men jag blev helt knäckt och grät hela vägen hem. När jag kom innanför dörren med mina ledsna ögon trodde mamma jag hade krockat eftersom jag såg helt förstör ut. När pappa några timmar senare kom hem log han och brydde sig måttligt om att det blivit en minibuckla i hans bil.

Så idag... Jag är på väg till tåget det snöar lite och väglaget är inte helt och lita på. Helt plötsligt börjar det pipa och en (för mig helt odefinierbar) symbol kommer upp på instrumentpanelen... Nooo, jag fattar ingenting och blir ju såklart helt nojigt. Det fortsätter pipa och jag är nära på att stanna bilen mitt på vägen. Men jag tar mig samma och fortsätter köra, när jag kommer till parkeringsplatsen ser jag att det kommer upp en varningstext med igen helt odefinierbar text. Men ett ord förstår jag och det är att det är något fel på bromsarna. Messar förtvivlat Thomas och tror att JAG förstört bilen. Han lugnar mig och säger bromsarna troligtvis är lite slitna och lovar att beställa en service så fort som möjligt.
Så jag körde ända hem, med ett pipande och blinkade och lovade mig själv att sluta med bilnojan. Du vet aldrig vad som händer, varken i bilen eller på gångvägen.